Under den "glada" efterkrigstiden är entomologi populärt som "hobby" och föreningens medlemsantal håller sig högt till 70-talet. Sedan börjar kurvan vika igen, men då kanske främst beroende på att avknoppningen av lokala föreningar tagit fart (Närke 1969, Västsvenska 1972, Uppsala 1975).
Mötena äger orubbligt rum på Naturhistoriska Riksmuseet, vars entomologiska avdelning man också knyts allt starkare till. Detta understryks av att verksamheten nu rymmer påfallande lite av praktisk entomologi, och de entomologer som är verksamma på Växtskyddsanstalten och Skogshögskolan då främst är aktiva i föreningen bara i proportion till sitt allmänna och faunistiska intresse, inte direkt kopplat till någon professionell kapacitet. Ett betydande inslag av föreningens styrelseledamöter och tjänstemän är nu Riksmuseets entomologiska avdelnings tjänstemän.
Under 50-talet börjar den ymnigt flödande alkoholens roll att minska i föreningen, framförallt pga bilismen: medlemmar som tog bilen till mötet kunde inte snapsa obehindrat på eftersitsen. Alkoholens omtalade isbrytarfunktion åsidosattes även formellt när man tog beslut om allmän titelbortläggning på mötena 1955!
Entomologisk Tidskrift är fortfarande en central del av föreningens verksamhet. Föreningens faunaserie, Svensk insektfauna, publiceras till 1972 och ersätts av den samnordiska Fauna entomologica scandinavica som till att börja med redigeras i Skåne.
När Lars Brundin snart också blir professor på Riksmuseets entomologiska avdelning skapas en tradition om dessa två ämbetens sammanfallande. Efter ett par korta sekreterarperioder med Arnold Stenmark och Torsten Hasselrot får man en lite varaktigare i och med initiativrika Gunvor Herne-Nordlund, 1956, vilket också är föreningens första kvinnliga förtroendevalda (och initiativtagare till titelbortläggningsbeslutet!). 1960 följs hon av Karl-Johan Hedqvist som sitter kvar tills 1973 när Håkan Elmquist tar vid. Redaktör är först Nyholm, sedan mer varaktigt Brundin, som alltså klarar av redigeringen samtidigt som han är ordförande i föreningen, chef för entomologiska avdelningen, och dessutom vinner epokgörande forskningsresultat som är avgörande i den moderna biogeografin och för den fylogenetiska systematikens genombrott. Kassörer Axel Olsson länge, kortare Edvard Sylvén, Berndt Ödarp, Per Inge Persson, och så Bert Gustafsson, som sitter än idag. Styrelsen adjungerar in en ungdomsrepresentant, vilket först blir Håkan Elmquist, men när han axlar sekreterarsysslan istället Hans Hellberg och sedan Lars Imby. Andra namn som kommer till i styrelsen är Arne Jädergård, Karl-Herman Forsslund, Stig Torstenius, Tor-Erik Leiler, Nils Linnman, Hans Lundberg. Och därutöver framträder t ex Bengt Ehnström, Ingemar Struwe, Lars Hedström, Jan Landin, Lars Norén, Gunnar Brusewitz, Göte Göransson, Urban Wahlstedt, Bertil Gullander, Torbjörn Kronestedt, Sune Överby, Hans Karlsson, Rikard Baranowski (Andersson), Gunnar Sjödin, Sten Jonsson, Hans Bartsch, varav merparten är ännu aktiva entomologer i skrivande stund och av väldig betydelse inte bara för att överföra kunskapen till yngre entomologer och hålla liv och bredd i föreningsverksamheten utan också fortfarande för att aktivt öka kunskapen om insektfaunan.
Föreningen har inte bara fler medlemmar utan också mer pengar, i synnerhet efter att Stig Torstenius genomdriver att fondmedlen ska placeras i mer högavkastande former. Maria och Thure Palms fond kommer till 1978, som ger betydligt större avkastning att utdela i stipendier till självständiga entomologiska undersökningar än vad de tidigare stipendierna kunnat. Fram tills dess har stipendieutdelning fortfarande bara rört Grillstipendiets slant för resor till studenter.
Nya diskussioner som kommer upp på 70-talet är dels den om naturvård (där entomologerna från början understryker behovet av biotopskydd) och dels den om datorernas användning för faunistisk information, etiketter, etc.
Och sedan då den stora omorganiseringen 1977. Den utlösande faktorn är att Naturvetenskapliga forskningsrådet, som velat ändra karaktären på Entomologisk Tidskrift sen 60-talet, nu slutligt hotar stödja den om den ej är en nationell tidskrift som fullföljer vissa krav. Tillsammans med de andra aktiva föreningarna (Lund, Göteborg och Uppsala) finner man det då lämpligt att starta en nationell paraplyorganisation specifikt med syfte att ge ut tidskriften. Detta blir Sveriges Entomologiska Förening. Några till verksamheter har kommit till för riksföreningen sedan dess, men fortfarande är den en federation av lokalföreningar och tidskriften dess huvudsyfte. Sen råkar denna stora omorganisation också sammanfalla i tiden med en stor omorganisation på den praktiska entomologins fält genom att Växtskyddsanstalten, Lantbrukshögskolan och Skogshögskolan alla uppgår i Sveriges Lantbruksuniversitet, som centraliseras främst i Uppsala och på några andra platser, men all utbildning och forskning i praktisk entomologi lämnar Stockholm.
Nordiskt entomologmöte hålls i Stockholm i samband med föreningens hundraårsjubileum, som firas på Riksmuseet med buller och bång. Öppning av kungen, egen poststämpel, exkursion till Gotland, tjusiga middagar, massor av folk (169 deltagare). Brundin skriver en historik i ET.
Entomologmötet i Stockholm 1979, deltagarna samlade på trappan till Naturhistoriska Riksmuseet.