Initiativet tas alltså av läkaren Oskar Sandahl, professor på Karolinska Institutet, inbiten föreningsaktivist och inbiten amatörentomolog. Först och främst gällde det att börja ge ut en tidskrift – till detta tecknade sig "brännvinskungen" LO Smith för den ekonomiska grundplåten. Sen gällde det träffpunkten. Till dem som allra först hörsammar det och bildar den första styrelsen 14/12 1879 hör den nye, unge och gröne tillförordnade professorn i entomologi på Naturhistoriska Riksmuseet Christopher Aurivillius som blir sekreterare, disputerade läraren Jakob Spångberg som blir redaktör för tidskriften, odisputerade läraren och botanisten Knut Fredrik Thedenius, samt August Holmgren och Sven Lampa, båda professionella entomologer men utan akademiska examina. (Att jag uppehåller mig så vid folks yrken och utbildning beror nu inte alls på att jag fäster stor vikt vid titlar, utan tvärtom på att jag vill ge belägg för den närmast friktionsfria blandning som föreningen haft i det avseendet från början och än idag)
I januari räknar styrelsen ihop den första medlemsskaran, 84 personer. I slutet av samma år har det växt till 132 bara i Sverige... Medlemstillströmningen fortsätter i en ganska rasande takt under de första decennierna. Medlemsstocken kommer från hela landet (många också från grannländerna, och vissa från andra länder), och har en påfallande social bredd, men är till en början uteslutande manlig. Den första kvinnan i föreningen, Signe Nordenskiöld, väljs in 1892 (om man bortser från en handfull kvinnliga hedersledamöter som är efterlevande efter manliga entomologer) och följs av ytterligare en handfull under 1890-talet.
Föreningen har möten med föredrag till att börja med mest i Sandahls hem, eller när det skulle bli lite festligare och få plats mer folk på Hotel Phoenix på Drottninggatan (intill dåvarande Riksmuseet!). Man har enstaka exkursioner. Den första exkursionen har talande nog som mål Brunnsviken vid Stallmästaregården, 27/5 1880. 1899 flyttar föreningen sina ordinarie möten från Hotel Phoenix till Grand Restaurant National (senare känt som Nalen).
Med början 1881 får föreningen monetära gåvor som blir till fonder. Första fonderna är Regnells fond, Wahlbergs fond och ständiga ledamöters fond. Senare kommer Grills och Smitts (och ej permanent Nordenskiölds) fonder. (Vid sidan om JW Smitt och botanisten AF Regnell, båda män från enkla förhållanden som blivit rika på markspekulationer i Sydamerika, och brännvinsfabrikören Smith som redan nämnts, är andra viktiga mecenater för naturvetenskaperna vid den här tiden som föreningen får allmosor från t ex afrikagrosshandlaren Knut Knutsson, och diplomaten Robert Bünsow med förmögenhet från fadern "sågverksbaronen".) Man får även ett antal betydande litteraturgåvor och några insektsamlingar som snabbt blir såpass stora att man 1885 måste utse föreståndare åt dem: Aurivillius blir föreningens bibliotekarie och Lampa intendent för dess samlingar. Biblioteket förvaras på museet och är tillgängligt för museets entomologer, men för samlingarna måste man snart hyra ett eget rum, och man börjar fråga sig varför föreningen egentligen alls ska ha samlingar. När Statens Entomologiska Anstalt grundas 1896 (inte minst via föreningens arbete) skänker man samlingen till denna institution helt utan villkor.
Man inser behovet av fler styrelsemedlemmar, och snart börjar även grundarna falla ifrån (Sandahl, Spångberg och Thedenius dör alla 1894!). Så inträder i styrelsen successivt konservatorn Wilhelm Meves, hans systerson jägmästaren Julius Meves, militären Claës Grill, fiskeriassistenten Filip Trybom, jägmästaren CGG Holmertz och lantbruksinspektören August Lyttkens. Aurivillius blir ny ordförande, Grill och sedan Trybom ny sekretare, Lampa ny redaktör, och kassörsposten skiljs ut och går till J Meves.
Claës Grill var posterad i Stockholm och hade tydligen inte speciellt betungande militära sysslor eftersom han jobbade gratis åtminstone heltid för föreningen och för riksmuseet, och satte om svenska skalbaggssamlingen under sammanställandet av vår första provinskatalog för skalbaggar enligt senare känt mönster. Han skrev också en entomologisk latinsk-svensk ordbok, skänkte behållningen från böckerna till fonden som fått hans namn, den Grillska fonden från vilken föreningen delar ut resemedel till unga entomologer under närmare ett sekel innan betydligt större fonder blir mer betydande. Grill var sekreterare i föreningen 1894-97, när han plötsligt blev omplacerad till Göteborg. Där startade han genast upp en Göteborgsavdelning av Entomologiska föreningen i Stockholm, som också den hade möten med föredrag, och exkursioner, och en egen styrelse, med legendariske skalbaggsamlaren Emil Sandin som sekreterare. Efter ett par års aktivitet så började försvarsmakten kräva större engagemang i yrkesarbetet från Grill, och utan hans initiativ dog Göteborgskretsens verksamhet snabbt ut.
Entomologisk Tidskrift har från början ett starkt fokus på vetenskapliga bidrag, i synnerhet inom systematik men även andra discipliner som anatomi. Inom etologin befinner man sig (i efterhand sett) i världsforskningsfronten med t ex Gottfrid Adlerz och finländaren Odo Reuter. Innehållet var övervägande på svenska, resuméer publicerades från början främst på franska, men många bidrag var också helt på tyska. Detta balanseras av populära och faunistiska uppsatser, och en hel del praktiskt-entomologiskt innehåll, periodvis samlat separat som Uppsatser i praktisk entomologi. Inuti tidskriften startar man också upp en faunaserie, Svensk insektfauna, med bestämningsnycklar till och artvisa genomgångar av utvalda insektgrupper.
En påfallande skillnad mot idag är det stora engagemanget i praktisk entomologi. Vid den här tiden fanns det ju flera institutioner i Stockholm med entomologisk verksamhet: det var inte bara Naturhistoriska Riksmuseet och den nystartade Stockholms högskola (där det för övrigt var magert med entomologi), utan det var också de areella näringarnas institutioner: Lantbruksakademien med dess Experimentalfält, samt Skogsinstitutet. Mycket av insektintresset handlade om bekämpning; utrotningsmetoder diskuterades jämsides med ekologi, faunistik och systematik. Föreningen hörde till de viktigaste tillskyndarna av Statens Entomologiska Anstalt som tillkom 1896.
För professionell och vänskaplig utblick var man snarast engagerade i de stora skandinaviska naturforskarmötena, som historikerna brukar se som ett uttryck för den romantiska panskandinavismen. Tolfte skandinaviska naturforskarmötet hålls i Stockholm 1880, och på föreningens initiativ bildar entomologerna en egen sektion. Danskarna hade en entomologisk förening sedan 1868, medan de finska entomologerna var sedan länge engagerade i Societas pro fauna et flora fennica, medan de ännu fåtaliga norska entomologerna saknade samlingspunkt. 1903 kommer vår enda anrika inhemska systerförening till, när Entomologiska Sällskapet i Lund bildas.
1904 firar man stort 25-årsjubileum. Grill skänker snidad ordförandeklubba till jubileet.
Till Andra kvartsseklet 1904-1929
Utvikning om social sammansättning
Påfallande i medlemsrullorna under föreningens första tid är inte bara den stora sociala bredden utan också den betydande övre kontingenten däri. Det finns verkligen en lång rad medlemmar med tjusiga titlar. Allehanda unga adelsmän, grosshandlare, storkapitalister, ledande politiker (och alla dessa kategorier har också en påfallande tendens att ofta överlappa med varandra under den oscarianska erans pre-socialdemokratiska typ av demokrati/klassamhälle). Sedan må vi också notera att yngre adelsmän påfallande ofta var jägmästare och lägre tjänstemän inom förvaltningen, där de överlappar brett med uppåtsträvande gossar ur tydligt lägre samhällslager. Inte minst eftersom föreningens verksamhet var delvis starkt inriktad på praktisk entomologi i dess begynnelse, föll det sig naturligt att en stor del av rikets jägmästarkår samt ett stort antal agronomer och trädgårdsmästare, och rent generellt såväl lägre som högre tjänstemän inom de areella näringarna gick med i föreningen, om så bara för att få bekämpningstips. Därtill fanns en stor andel av rikets professorer på det naturhistoriska området (alltså botanister och geologer jämte zoologer) tillsammans med en signifikant kontingent av deras studenter. Det är naturligtvis mycket studenter överlag. Läkarna och apotekarna var en stor grupp, liksom lärarna, särskilt på landsorten. Prästerna som varit så talrika bland naturhistorikerna på 1700-talet är nu inget påtagligt inslag – motsättningen mellan religion och vetenskap har blivit allt tydligare. Därtill finns ett mindre, men påtagligt, inslag av post- , tull- och järnvägstjänstemän. Och en väsentlig handfull lantbrukare. Hantverkarna är också få men påtagliga, liksom konstnärerna. Bara industriarbetarna lyser med sin frånvaro, vilket kanske inte heller är så konstigt bara utifrån hur lite tid och energi som lämnas åt enskilda intressen innan arbetsförhållanden och arbetstider blev mer reglerade...
För att så exemplifiera de mäktige, en rejäl grabbnäve politiker, kapitalister och diplomater: statsministrarna Erik Gustaf Boström och Robert Themptander, utrikesministrarna Oskar Björnstjerna och Fredrik Wachtmeister, finansministern och kapitalisten Carl Fredrik Waern, politikern och medgrundaren av moderaterna Hugo Tamm, politikern, järnvägsbyggaren och kanaldirektören Claes Adolf Adelskiöld, politikern och patentdirektören Hugo Hamilton, fabrikörbröderna Anton och Carl Gustaf Bolinder, spritfabrikörerna Lars Olsson Smith (Reimersholme), Wilhelm Schuldheiss och Carl Hedström (Grönstedts), politikern och entrepenören (Åtvidabergs förenade industrier) Theodor Adelswärd, politikern och papperskapitalisten (Munksjö) Knut Ljungqvist, schweiziske konsuln Jules Henri Kramer och svenske konsuln i Le Havre Robert Bünsow, andra adliga politiker-militärer-godsägare som Mauritz Bäärnhielm, Theodor Carlheim-Gyllensköld, N G A Sparre af Sövdeborg, brödraskaran Wrangel von Brehmer, o s v...
När man nu ser så många av samhällets mäktige är man tvungen att dra slutsatsen att det var lite på modet att vara entomolog. Man föreställer sig gärna att den här typen av hobbyforum var en kanal där herrar ur eliten kunde umgås under mindre ordnade former och smida planer och allianser. Mot det talar det faktum att merparten av högdjuren inte märks i mötesprotokollen och inte tycks ha varit aktiva i föreningsaktiviteterna. Man kanske snarare måste se det som att det rörde sig om en ideologisk funktion av ömsesidigt utnyttjande: smarta entomologer kunde dra in kända namn som såg bra ut i medlemsförteckningen, inte hade några problem betala medlemsavgiften, ja snarare kunde förväntas skänka mer än så till verksamhet och stipendier – medan makthavarna såg bildade ut och engagerade i vetenskap och folkbildning till ett ganska billigt pris. De verkliga allianser som knöts inom föreningens aktiviteter torde snarare främst ha varit av utjämnande och klassöverskridande slag. Även om man förvisso höll på titlar och etikett, är ändå en passionerad hobby ett sådant område där det individuella anseendet betingas mer av kunskaper och engagemang än av social status i övrigt.
Och så kan jag inte låta bli att nämna en handfull färgstarka medlemmar till utöver de som redan nämnts som påtagligt engagerade amatörentomologer ovan: psykiatriprofessorn Fredrik Björnström, badhuspionjären och anatomiprofessorn på konstakademien Carl Curman, konstnären och isskulpturpionjären Carl Johan Dyfverman, botanikprofessorn Oscar Juel, marinbiologen Hjalmar Kinberg, linguistikprofessorn Johan August Lundell, geologen och polarfararen Adolf Erik Nordenskiöld och hans söner de likaledes upptäcktsresande Erland och Gustaf Nordenskiöld...
Ett annat mycket intressant, men inte kvantitativt viktigt, inslag i medlemsskaran är de excentriska adelsdamerna. Förutom Signe Nordenskiöld som redan nämnts har vi grevinnan Bielke (hela namnet är Pauline Ernestine Fouché d'Otrante Bielke) och friherrinnan von Rosen (Anna Euphrosyne von Rosen Barnekow) i Östergötland.