Det här är en tid då föreningen genomgår en hel del förändringar och fluktuationer. Medlemsantalet minskar påtagligt under 30-talet men börjar öka under kriget och fortsätter under efterkrigstiden, man går från drygt 200 till drygt 400 medlemmar. Man försöker med särskilda ungdomsverksamheter och riktar sig även utåt till andra föreningar. Möteslokaler byts flitigt tills dess man hamnar på Naturhistoriska Riksmuseet.
Med särskild hänsyn till ungdomar kompletteras Entomologisk Tidskrift med en populär bilaga kallad Entomologbladet 1937-39. 1941 organiseras så en separat ungdomsverksamhet, under namn av "Entomologklubben". Många yngre entomologer går förstås med i båda, men klubbens verksamhet är mer inriktad på basverksamhet, mer exkursioner, och betydligt mer informella umgängesformer. Många exkursioner är gemensamma mellan föreningen och klubben, och ofta bjuder man också in Biologilärarnas förening och Svenska faunistiska sällskapet till exkursioner och mer populära föredrag. Ungdomsverksamheten omorganiseras efter kriget till "Föreningen Entomologen" och börjar tappa medlemmar. Man argumenterar då att det är för besvärligt för ungdomar att ta sig ut så långt utanför stan som till museet (det här var före tunnelbanan!) och flyttar in till Norra Real. Likväl falnar aktiviteten, men samtidigt startar Naturskyddsföreningen upp sin nya ungdomsavdelning Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförening (senare Fältbiologerna) 1947, som fångar upp många av de yngre entomologerna. Entomologiska föreningen konstaterar med mötesbeslut att "SFU tillvaratar de intressen som Föreningen Entomologen tidigare gjort". Och entomologin spirar också inom det tidiga SFU, som också givetvis blir en rekryteringsbas för Entomologiska föreningen. 1948 ger föreningen ut en populär (och mycket uppskattad) Handledning för insektsamlare författad av Carl H Lindroth. I samma veva börjar man också importera entomologisk materiel (främst insektnålar) och vidarebefordra till medlemmarna. Man har också en bytesverksamhet där man byter skalbaggar och fjärilar med varandra enligt särskilda poängsystem.
Ett exempel på den mer låt oss säga formella stilen inom moderföreningen utgörs förstås av det beryktade "Sjöslaget vid Frescati 17.1 1947". Vid en av de traditionellt alkoholindränkta eftersitsarna kommer föredragshållaren (Ernst Palmén från Helsingfors) på att det är fasligt roligt att slänga ner saker i museets entrérondell, från tredje våningen rätt ner på entrégolvet och elefantskeletten. Hela sällskapet rycks med och det regnar skioptikonbilder av glas, galoscher, rockar och paraplyer. Till den skyldiga skara som dagen därpå kallas in till museichefen för en faderlig utskällning som olydiga skolgossar hör blivande professorerna Brundin och Lindroth.
Man håller till på Skogshögskolan 1934, på Svenska Ekonomföreningen 1935, övergår åter till Farmaceutiska föreningen 1936, åter till Skogshögskolan 1939, och sedan slutligen Naturhistoriska Riksmuseet 1941, där man hållit sig kvar alltsedan dess!
Entomologisk Tidskrift kommer ut som vanligt, får ett syskon i lundaföreningens Opuscula Entomologica som startar 1938 med en likartad blandning av vetenskap och faunistik. Det finns flera andra praktisk-entomologiska, populärbiologiska och vetenskapliga biologiska tidskrifter. Föreningens Svensk Insektfauna (och helt sporadiskt Svensk Spindelfauna) fortsätter också. Föreningen är också medutgivare (jämte Svenska faunistiska sällskapet) av Populär biologisk revy och dess efterföljare Svensk faunistisk revy (fram till 1955).
Den praktiska entomologin spelar fortfarande en mycket väsentlig roll i föreningens verksamhet, och ekologin börjar träda fram, fortfarande i trevande form. Man börjar också engagera sig tydligare i naturvård, med insisterande på "dokumentation" (inventering) av "naturvårdsområdena" (dåtidens reservat). En tid provar man separata möten för t ex en fjärilssektion och en skalbaggssektion, men det blir inte långvarigt.
Föreningen är aktiv i organiserandet av den internationella entomologkongressen som äger rum i Stockholm 1948, inte på museet utan på Östra Reals läroverk. Det är dock ransonering efter kriget och man får inte papperstilldelning av trycka kongresshandlingarna i Entomologisk Tidskrift (de trycks som en separat volym flera år senare).
Tullgren är ordförande nästan hela perioden, Lars Brundin tar över 1952. Sekreterare är i tur och ordning praktiske entomologen Olof Ahlberg från 1929, dito Gösta Notini kort från 1939, och sedan från 1940 den synnerligen flitige och initiativrike Carl H Lindroth. Den senare är personligen ansvarig för mycket av nämnda exkursions- och samarbetsverksamhet och för vändandet av negativa trenden i medlemstalsutvecklingen. Han är också en älskad mentor för de yngre, liksom en mycket uppskattad mötessekreterare som alltid replikerar på föredragen med ett satiriserande tacktal, och eldar under alkoholkonsumtionen på eftersitsarna. När han flyttar till Lund för att anträda entomologiprofessuren där blir det svårt att finna en efterträdare, det blir ett par korta perioder för Lars Brundin och Tord Nyholm. Redaktörsposten för Entomologisk Tidskrift har Trägårdh och sedan riksmuseets professor Olov Lundblad. Medan det beslutas att ET ska ta in mer populärt material lämnar Lundblad villigt stort utrymme åt ganska obskyra kvalstertaxonomiska arbeten av sig själv och utländska kolleger, och det uppstår stora motsättningar och Lundblad avsätts 1953. Senare redaktörer Ahlberg och Nyholm. Kassör är John Hamner och sedan långvarigt läraren och skalbaggsamlaren Axel Olsson. Klubbmästarfunktionen, som alltså är central denna tid, innehas av i tur och ordning Karl-Herman Forsslund, Bror Tunblad och René Malaise. Tunblad och Lindroth är också ansvariga för ungdomsverksamheten. Ahlberg är bibliotekarie. Även bekante skalbaggsamlaren Thure Palm träder in i styrelsen denna period, medan Tullgren länge satt kvar som äldste.
Till nya aktiva medlemmar, ej nämnda ovan, som tillkommer under den här perioden hör även t ex Viktor Butovitsch, Malte Carlsson, Carl-Cedric Coulianos, Stellan Erlandsson, Nils Gonnert, Bror Hanson, Jan Höjer, Bertil Kullenberg, Nils-Erik Landell, Bengt-Olof Landin, Tor-Erik Leiler, Bertil Lekander, Nils Linnman, Stig Lundberg, Erik von Mentzer, Ulf Nylander, Frej Ossiannilsson, Karl-Axel Pehrson, Arnold Stenmark, Edvard Sylvén, Erik Tham, Stig Torstenius, varav flera är nyligen fallna men några är lika aktiva fortfarande och hör till våra främsta kännare av sina respektive grupper och mest uppskattade inspiratörer...
Föreningens bibliotek, som förvarats på riksmuseet och i praktiken redan var oseparerbart från entomologiska avdelningens, beslutar man sig 1949 för att skänka till staten. Det visar sig dock vara en väldigt stor affär ur byråkratisk synvinkel, och först 1955 har staten godtagit villkoren.
Sjuttiofemårsjubileet 1954 firas med osedvanligt stor måtta, ett "högtidssammanträde" med middag som man hade varje år, och en liten artikel av Ahlgren i ET som uppdaterar Tullgrens historik.
Internationella entomologkongressen i Stockholm 1948, utanför Östra Real.